Sedan urminnes tider har människor frågat sig "Vad finns där ute?". Naturligtvis kände de till existensen av det som vi numera kallar "månen". Månen användes faktiskt för att mäta månaderna, och det är så den fick sitt namn, från ordet mōna, ett gammalt engelskt ord från medeltiden. Mōna har samma ursprung som de latinska orden metri, som betyder att mäta, och mensis, vilket betyder månad. Men låt oss inte fördunkla frågan utan återgå till huvudämnet. Människor är av naturen nyfikna och så kallade intelligenta varelser. Och därmed började forskningen. Vilket för oss till juli 1969, det första bemannade uppdraget att landa på månen.

Vi har kommit till vår tid och till vårt Moon Camp-projekt. Vår bas, som ligger i Shackletonkratern, är utformad på ett sådant sätt att den är lätt att montera och utvidga. När det gäller dess utformning består huvudstrukturen av tre våningar, som var och en består av fler hexagonala celler som placeras bredvid varandra - celler som kan staplas och länkas samman. En vacker glaskupol omger den. Vi har ett växthus, liksom våra trogna rovers. Projektets huvudsyfte är att bevisa att det är möjligt att leva ett anständigt och bekvämt liv på månen.

Placeringen av basen är naturligtvis mycket viktig. Det finns många variabler att ta hänsyn till när man bestämmer sig för var den ska byggas. Våra mål var effektivitet och astronauternas säkerhet. Eftersom en krater ger ett ökat skydd är det där vår ligger. För att vara mer specifik, vid sydpolen, nära Shackletonkraterns centrum. Dess ränder är upplysta under långa perioder, vilket kan ge användbar energi till våra solpaneler.

Basen består av 3D-printade celler som har månjord som råmaterial. De kan enkelt bäras och monteras ihop. Inspirationen bakom deras sexkantiga form var strukturen i en honungskaka, men varför bestämde vi oss för den? För det första är det en av de starkaste formerna, som kan hålla mycket vikt. För det andra är den otroligt effektiv. Det finns trots allt en anledning till att den är vanlig i naturen och du har förmodligen hört talas om den matematiskt bevisade Honeycomb Conjecture.

Det finns en tjock yttre kupol av S-glas som skyddar rummen, växthuset, O2- och H2O-tankarna, som byggs av autonoma maskiner. Det finns alltid minst en vaken besättningsmedlem, och allt övervakas alltid noga. Allt underhåll sker också autonomt. I händelse av ett brott finns det säkerhetsprotokoll på plats.

"Tusentals har levt utan kärlek, men inte en enda utan vatten", skrev W. H. Auden i sin dikt "First Things First". Människor kan överleva utan vatten i ungefär tre dagar, även om även en hel dag skulle vara obehagligt och inte något som vi någonsin skulle vilja utsätta vår besättning för. Att ta med sig vatten från jorden är dock inte ett realistiskt alternativ under hela uppdragets längd. Så vi kom på en lösning. Forskare hävdar att det finns fruset vatten i månens kratrar, där vår bas är belägen. Det är ett litet avstånd mellan vattenkällan och vårt läger. Sist men inte minst kommer vi att återanvända vattnet från urin, svett och luft.

När det gäller mat måste astronauterna under de första etapperna av vår bosättning nöja sig med att äta den astronautmat som de fick. Men oroa er inte, när de har fått tillräckligt med syre kommer de att kunna odla växter och alger i sitt eget växthus, och börja med den mycket näringsrika Chlorella Vulgaris. Chlorella är en typ av mikroalger som ger många vitaminer, antioxidanter, fibrer och protein. Naturligtvis är det bara ett tillskott, och det kan inte vara det enda vi odlar. I händelse av en nödsituation kommer det alltid att finnas extra mat i vårt förråd. Kanske kan vi inom en snar framtid etablera ett riktigt ekosystem på månen.

Solpanelerna runt basen använder solljuset som energikälla för att generera likströmselektricitet. De gör det förstås bara på dagtid. För att kunna dra nytta av elektriciteten på natten kommer solpanelerna att ladda vissa batterier under dagen. Vi kan också använda månens regolit för att lagra värme.

Ett av våra mest grundläggande behov är luft. För att astronauterna ska kunna andas krävs ungefär 78% kväve och 20% syre. Till en början måste de använda den tryckluft som kommer från jorden, men det är alldeles för dyrt för att de ska kunna göra det under resten av bosättningens användningstid. Vätgas kan hittas i isen som finns i djupa kratrar och sedan användas för elektrolys av vatten för att få fram syre. Den tidigare nämnda Chlorella skulle eventuellt också kunna användas för O2-produktion.

Som vi kortfattat nämnde i beskrivningen av projektet är våra viktigaste mål att visa att människor faktiskt kan tillbringa ett helt liv på jordens satellit och att underlätta vetenskaplig forskning. Och om resultatet är positivt, ja, då kan vi bara citera Neil Armstrong: "Det är ett litet steg för människan, ett stort steg för mänskligheten".

Det är viktigt att astronauternas program är välorganiserat, så att de kan utföra sina uppgifter och vila. Trots att det är ganska flexibelt får de inte glömma bort sitt ansvar - ingen försovning eller att komma för sent till jobbet.

Besättningens hälsa har högsta prioritet och därför måste vi ta hänsyn till följande: reglerade måltider, ett sömnschema, fysisk träning och olika aktiviteter för att upprätthålla deras moral och mentala välbefinnande.

Astronauterna får tre måltider per dygn. Mängden och näringsvärdet kommer att fastställas noggrant från början. Fysisk träning är också mycket viktig. Låg gravitation innebär en risk för ben- och muskelförlust, och därför måste ett helkroppsträningspass ingå i deras rutin. Besättningsmedlemmarna kan välja att träna i gymmet även på sina raster, men det är inte den enda tillgängliga aktiviteten. På fritiden kan de till exempel läsa böcker, lyssna på musik eller titta på film. De har också några brädspel tillgängliga och de kan tillbringa tid tillsammans som vilken kompisgrupp som helst.

Ibland kan de ta ledigt, men i allmänhet arbetar de cirka 8 timmar per dygn, med små pauser på tio minuter under tiden, och sover cirka 8-9 timmar. Det är viktigt att det vid varje tillfälle finns minst en, helst två astronauter vakna, så att de kan varna de andra i händelse av en kris.